Jag vaknar med Donald Trump, jag somnar med honom.
Han är den förste jag tänker på på morgonen, när jag famlar fram telefonen för att se vad han sagt eller gjort under natten, och han är min sista tanke på kvällen när jag skadekontrollerar nyhetsfeederna innan jag släcker lampan. Han ligger som en tung filt över allt.
På sätt och vis är det en outhärdlig tid, att vara fast i hans världsbild, att leva i ett land och en världsdel som också hela tiden bekräftar den, där folket sitter tyst och de stora ledarna gjort en sport av att lisma för den stora härskaren. Denna feghet, rädsla, undfallenhet. Vi har sett våra ledare åka till Vita huset med fåniga flin och bli förnedrade. Vi har sett Trumps vilda attacker på Europa, hans vicepresidents öppna hat mot oss – och ändå håller vi tyst. Ingen säger ett knyst, av rädsla för att uppröra honom ännu mer.
Man vill bara ut.
Det var därför inspirerande att se Mark Carney, premiärminister i Kanada, ett land som trakasserats hårt av USA under Trump, både med hot om något slags övertagande och med höga tullar. Det fanns ingen skräck i hans röst när han under en resa till Peking berättade att landet nu väljer en annan väg. Ett nytt handelsavtal med Kina var påskrivet och Carney konstaterade att Kina är en mer förutsägbar och pålitlig handelspartner än USA.
Jag blev lycklig när jag såg honom, han visade en väg för oss andra som står kvar i skräcken, det går att stå upp och stå emot. Han visade en luftficka för oss alla, det fanns syre där! Kanadas väg blir inte lätt, och kanske är den farlig, men de befinner sig i alla fall inte i den mannens grepp längre. Tänk om ledare i Europa kunde förstå att vi kan göra samma sak.
Trumps senaste utspel – hans helt gränslösa uttalande om att han ska lägga tullar på Sverige och andra länder som stöttar Grönland och Danmark och inte ta bort dem förrän han fått fullt ägande av Grönland – är förstås lika outhärdligt att följa som allt annat han gör. Men kanske innebär det ändå en vändpunkt? Är det nu något annat äntligen kan ske? Inte de vanliga värdelösa uttalandena som joxas ihop för att röra upp minsta mängd damm. Kanske kan vi äntligen meddela att vår gräns är nådd.
Små, små tecken, eller är det bara jag som drömmer? Den annars hysteriskt fege Ulf Kristersson sade något i helgen som påminde om kurage. ”Vi låter oss inte utpressas”, skrev han på X. ”Bara Danmark och Grönland bestämmer i frågor som rör Danmark och Grönland. Jag kommer alltid stå upp för mitt land, och för våra allierade grannar.”
Jag hörde liknande saker från Frankrike, Norge och Storbritannien. Den danska regeringen visar mod och folket demonstrerar. En sprittande känsla i kroppen. Är dagen kommen då vi står upp, säger ifrån? Är det äntligen nu vi får tillbaka vår självrespekt och värdighet.
Tänk om också representanter för våra länder kunde meddela att vi river EU:s handelsavtal med USA, vi förhandlar inte med någon som försöker utpressa oss. Samtidigt svarar vi på USA:s tullar med motsvarande tullar. Om de höjer sina så höjer vi våra lika mycket.
Något sådant skulle kanske skada oss enormt. Men vi skulle åtminstone vara fria.
